emmas

Jag har suttit och stirrat på ett mattetal i något som känns som flera timmar. Kommer ingenstans, och har verkligen provat allt. Varför jag suttit och stirrat på det så länge fastän jag inte förstod mer den femte minuten än den första, är för att det tydligen brukar fixa sig då. "Om man stirrar på det tillräckligt länge brukar det lösa sig", sa en kille (eller man, osäker på åldern faktiskt) som är en av två i Sverige som fått föreläsa matte på Harvard. Sånt tycker jag är coolt, att verkligen vara grym på något och att man verkligen brinner för det. Fast samtidigt gör det mig lite rädd, tänk om man själv aldrig hittar något man är riktigt bra på? Som man verkligen tycker är roligt och som man brinner för? Ska man gå igenom livet och vara nöjd ändå, eller ska man prova på allt som man kan tänka sig tills man hittat sin sak? Det är ju livet för kort för!


Hm. Nu längtar jag till pensionen igen, då allt är avklarat och man (förhoppningsvis) kan känna sig nöjd med sitt liv.