emmas

För några år sedan så tränade jag en jävla massa pingpong, det blev oftast fyra-fem gånger i veckan + tävlingar under dom flesta helger. Så man kan ju säga att det blev ett tomrum när jag la av för cirkus tre år sedan, men då var jag nykär och hade fullt upp med skolan så jag tänkte inte desto mer på det. Nu på sista tiden har jag däremot tänk mer på det och passande nog var det den hederliga tävlingen Kebnerundan i helgen som jag var och kollade på. Jävlar vad suget kom tillbaka kan jag säga! Såå, i måndags strax innan 17 knallade jag in i hallen för att hjälpa Igor att träna små flickor och pojkar, för att sedan träna lite själv. Det var precis som på den gamla goda tiden (förutom att snabbheten vid bordet sjunkit något enormt... haha!)! Men jag märkte att kroppen inte var van vid rörelserna, det första jag gjorde på uppvärmningen var att sträcka mig på baksida lår, och dagen efter kan jag säga att jag hade ont lite här och var (och jag har fortfarande ont).

Och detta kapitel i livet får väl heta: Pingpong-nördens återkomst.