När vi trodde att vi hade slut på krafter, när vi trodde vi gett allt, var det dags att springa genom korridoren. Efter en åtta timmars lång dag är man inte i tillstånd för att ens springa två meter, vi var tvungna att kuta tjugo. Jag har aldrig flåsat så mycket för så lite.. Jag har heller aldrig varit så sugen på att ta en (riktigt) äcklig ostskiva och sätta den på den ännu äckligare hårdmackan, som jag var under nkn.
Ikväll var det egentligen dags för William att uppehålla våra hjärnor, men vi sköt upp det ännu en dag och körde på kaffe(?)rep och Idol istället. Shakespeare lever nog kvar tills imorgon också. Och på tal om imorgon så har vi "sovmorgon"! Till 11.35. I'm in heaven.
// emma h
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar