emmas

Kanske på grund av rysstället vi bodde på eller ett för svagt psyke för alla psyk som rör sig i Stockholm och skriker om ungdomar med könsjukdomar, eller kanske på grund av att det coolaste under 3D bion var festisreklamen i början av den. Eller att klassen sket i laser game, eller råttbajset som rörde på sig under sängen.. Vad det än var så är iallafall en vecka i huvudstaden en vecka för mycket. Iallafall om man längtar hem. Jag har hunnit utveckla ett hat mot vulkaner och skeda med Sanne i fem nätter. Det förstnämnda var jobbigt, det andra bra om man saknar sin riktiga sovkompis (ja Sanne, var vi inte båda varandras andrahandsval?). Mot förmodan såg vi Kiruna kommun skylten sakta men säkert närma sig bussen igår, jag trodde helt seriöst att vi aldrig skulle komma hem igen. Åtminstone inte levande. Hem kom vi iallfall, vissa med sår på tungan, andra med fulla kissblåsor på grund av kisstrejk. Jag kom hem till ett tomt hus, fällde en tår eller två i min ensamhet, men efter en kvart knackade det på dörren. Mormor kanske? Jag öppnade dörren med lagom fettigt hår och sårig tunga, och där stod han. MIN PRINS aka "HEJ EMMA DIN SÖTE TURK!!"-playlist göraren. Slutet gott, allting gott.

// emma hedin