emmas

Efter en veckas tjat om parc Güell från Jennys sida tog vi äntligen tunnelbanan ut dit. Efter lite krångel med att hitta rätt buss från tunnelbanestationen kom vi iallafall fram tillslut. När det blev tjafs med bussarna var jag på väg att slänga in handduken, dels på grund av bussarna som sagt men även för att jag frös så mycket, men väl framme var det värt allt det. Vilken utsikt! Och det blåste heller inte lika mycket där (förrän man kom till toppen..), så vi slapp frysa.

Efter cirkus hundra bilder över Barcelona kände vi oss nöjda och traskade hemåt. Vi googlade fram en mexikansk restaurang och satte fart mot den. Väl där beställde vi in nachos med smält ost över och dipp till som förrätt. Vad händer? Jo, Jenny blir så exalterad över chipsen (hon älskar chips med dipp lika mycket som jag) så hon sätter ett i halsen och kunde inte andas. Blir röd som en tomat i ansiktet och jag tänker att hennes sista stund är kommen. Jag är en sekund från att göra heimlich när färgen i hennes ansikte börjar gå åt det normala. Thank God! Ett nära-döden-moment. Fy fan. Om det är något vi inte trott ska hända här så är det att någon av oss dör pga att ett chips fastnar i fel strupe..

(Klicka på bilderna)